Månadsarkiv: september 2017

Ni missar väl inte ?

Fan vad surt att hela denna veckan från helgen legat och varit sjuk, börjar nästan tro att jag fått influensan !? Blir inte frisk och svetten rinner och näsan rinner och huvudet dunkar. Tyvärr så är tre av barnen hemma och sjuka samtidigt som mig.  

Men oavsett vad så MÅSTE jag göra vissa sysslor här hemma, jag måste städa och moppa  golv osv iallafall hur mycket det tar i att vara aktiv . 

Ni såg väl att senaste vlogg avsnittet med Angelinas unicorn kalas är ute på youtube ? Sök ”hej mamma” och så ser ni våran kanal . 

Tyvärr blev det svart bakgrund då kag råkade filma år fel håll, men ni får iallafall se hur kalaset blev! 

Apropå kalas, kalas efter kalas både våra och kompisar. Löser av en efter en… är dessa tider!


Jag vet att jag glömt bort att blogga om Angelinas kalas , men det kommer! Livet kommer ivägen , stress och sjukdomar. Superlyckat! Måste varit mitt bästa kalas.  

ELLION ETT ÅR.

Ett heeeeeelt år flög förbi! Det är sinnessjukt hur snabbt 12 månader gått.

För exakt ett år sedan föddes min första pojke! Ellion. 48 cm och 3600 gram erövrade han våran värld . 

Idag är han 75 cm och väger 10 kg. 


För ett år sedan planerades mitt tredje kejsarsnitt , på Danderyds sjukhus för tredje gången (två snitt där ena KS)

Jag var så nervös och så förväntansfull. Jag var också livrädd för spinalen personalen alltid misslyckas ge mig i svanken. Den ÄR hemskt! 

Kl 07 skulle vi vara på plats. 

Första snittet! Jag var mest stressad över lämning på skolan och dagis, tiderna gick inte ihop. Men det löste sig och jag drog ut på tiden så mycket jag kunde för att M skulle hinna till sjukhuset.

Tur i oturen ringde dom mig när jag satt på bussen helt Svettig av stress att M inte skulle hinna in och de informerade mig om att jag nu skulle vara nr 2 i snitt ordningen. Phu! Tackade jag! Så mycket bättre. 

En timme senare var M inne på sjukhuset och barnen lämnade på skolan och dagis och min stress lade sig. 

Tur att de ändrade tiden annars hade jag varit själv. Iofs så tar hela proceduren rätt lång tid innan man rullas in på operation så hade nog hunnit ändå . Men tänk er en gravidzilla på dagen D!!!!??? 

Jag kunde processen på rutin  vid detta laget, samma personal som för tre år sedan, en del kände igen mig.

 Jag hade en önskan att få samma narkosläkare som senast men hon hade tyvärr slutat. 

Jag var LIVRÄDD för spinalen, i hela denna proceduren är enbart spinalen något som stör mig och gör ONT! 

Fruktansvärt ont. Det knakar så man hör knaket, tårarna sprutar av den långa onda sprutan , och jag är tydligen svårstucken så de måste hålla på pricka rätt 125 gånger tills mina ben bedövas , därför räcker inte det med ETT stick, jag får uppleva smärtan flera gånger . 

Denna gången började jag skaka , jag kunde inte styra det ,min kropp var traumatiserad automatiskt , jag försökte hindra det men min kropp bara skakade, i en hel timme hade de försökt finna stället de skulle sticka, varje gång nålen stack under min hud skrek jag så högt för det kändes som hela jag skulle gå sönder, de drog ut den direkt då! 

Den ska in djupt och det hela spänner så hårt och du känner den ner i låren då är det fel då sticker de fel. Jag hade vid detta laget passerat tiden för snitt.

Dom avlöste varandra en efter en för att kunna bedöva mig. 

Sist så tog det minst lika lång tid men den upplevelsen var bättre än denna. Denna gången så grät jag , jag grät och skakade, den som varit med om spinalen vet vad jag menar. 

I mina journaler hade de antecknat STORT att jag ville ha en mindre traumatisk upplevelse och att någon med erfarenhet skulle sticka mig. 

In kallade dom in fler personal , och denna gången tog de in en ultraljudsmaskin. Dom ritade på min rygg. Dom gjorde ultraljud på min rygg. Dom lät världens expert testa osv ..

Vid detta laget var jag förstörd som människa och bad dom söva mig för jag orkade inte mer trauma. 

M hade redan efter andra sticket blivit illa till mods av allt detta och såg svart, han var i ett annat rum och satt i en rullstol. Han vägrade se på när de skulle lyckas  sticka mig. 

Jag satt där hopkurad som man ska när de ska sticka en. Tick tack…. tänkte att detta snittet drar ut på tiden verkligen, för ca två timmar sedan skulle bebisen varit ute.


Jag suckade bara och hoppades att någon skulle lyckas , jag kände på ryggen hur de ritar med en nål!?

 Jag kände kalla stick lite här och var i ryggen och tänkte att de testar med nålens topp, men neeeej , efter ca 5-6 stick som jag trodde var för att mäta upp avstånden så känner jag värmen i benen när de bedövas, jag skriker till ” jag känner inte mina ben , det sticker det är varmt ”

Dom kollar förvånande på varandra och är förvånade att de lyckades ”jahapp det funkade ” säger dom. 

Vad de gjorde nu var att de fann ett nytt sätt att bedöva mig, istället för att trycka igenom spinalen i ryggmärgen stack dom flera flera stick som jag knappt märkte av runt om och i olika områden som till slut bedövade mig. TÄNK om de alltid kunnat gjort såhär !??!?

M rullas in i salen nu. 

Men än är inte traumat över.

Vid alla mina snitt så har det tagit ca en minut och man har hört Ekot av bebisgråt typ i magen. Direkt. 

Dom förklarade flera gånger för mig (som om de redan visste i förväg ) att vid snitt kan andningen ibland inte komma igång av sig själv ,att de springer iväg med barnet att jag inte ska bli rädd .

 Jag nickade och sa att jag är medveten om det. 

Men av erfarenhet hade detta aldrig hänt mig. 

Detta tog längre tid, men som de förklarade hade jag flera snitt på nacken och mycket ärrbildning .

 Man känner liksom hur de gräver . Och jag vet vid detta laget när det väl är dags för dom att dra ut bebisen, man känner det. 

Under hela denna process var jag svag, de pumpade in mediciner i mig för jag höll på att slockna hela tiden, jag var utmattad och såg svart, jag kräktes och beklagade mig att jag var yr. 

Det kan bli så under snitt men det var också första gången. 

Jag känner att de drar ut bebisen, jag säger till M ”nuuu nuuu jag känner” , och jag väntade ivrigt på skriket. 

Jag kände att de höll i han men vart var skriket ? I ”min värld ” gick det för lång tid, de sekunderna för mig var föööör långa för att ej ha gråtit alls.

 Jag kände paniken och började hyperventilera och säga ”han är död något är fel han måste gråta , han kommer få syrebrist”. Dom springer iväg och tar med sig M.

Där låg jag med öppen mage och tänkte att jag hade rätt. 

Och än hade ingen ens bekräftat för mig att det ens var en pojke, dom alla frågade ”vad blev det för något ” varpå jag svarade ” men hur ska jag veta det borde du veta ”. 

Men dom är uppdelade, vissa står vid magen och vissa vid huvudet, dom vid huvudet får inte se sånt eller veta något tills senare. 

Jag låg där och väntade … dom sa att han behövde hjälp att andas. 


Detta är första bilden jag mottog där på uppvaket. 

Jag hade inte fått hålla i han eller träffa han på 5 timmar. Han låg på neonatalavdelningen och fick hjälp att andas . 

Enligt M så höll han i en livlös bebis när han berättat efteråt. Han satt i rullstol och bebisen i en sjal hos han. 

Jag rullades upp till rummet och fick vänta, när klockan var kväll då fick de komma en sväng och hälsa på. Allt handlade om hans andning. 

Han blev bra. Dom skrev ut han och idag mår han bra. Men jag hade aldrig varit med om något liknande .

Det var läskigt. 


Bebisen blev stor. GRATTIS PÅ DIN FÖRSTA FÖDELSEDAG ELLION.